Jag träffar människor med dom mäst konstiga personligheterna.
 Sånna människor som man inte förstår sig på.
Ändå så betyder dom mycket för mej även fast dom sårar mig gång på gång.
Ibland  överaskar dom mej med att dom över huvud taget
bryr sig och ibland överaskar dom mej med hur totala idioter
dom kan vara. Jag ska antagligen lära mig något från dessa människor
men ibland undrar jag vad. Är det bara för att tästa mina gränser eller
 finns där kanske ett hjärta av guld som väntar på att få glänsa?

Jag kan inte säga vad det är jag gillar hoss dej.
Jag gillar dej inte alls, ändå så älskar jag att vara i din närhet
och vet att jag skulle kunna dela resten av mitt liv med dej.
Det är som om jag gillar det som finns långt därinne,
det som du så desperat försöker att gömma.
Även fast ditt skal blir starkare och starkare så ser jag ändå
glimtar av den person som jag inte kan släppa taget om.
Det är som om dina ord är vassa pilar som försöker skydda
dej fast du inte vill skada någon. Jag försöker att förstå dej,
kan jag inte beskriva dej. Jag bara vet.
Du är speciell...