Nu har ja vart där för sista gången.
Allt kändes så litet och smalt, men ändå så stort och fyllt av bleka minnen.
Varige steg jag tog så visste ja att jag hade gjort det över tusen gånger förut.
Alla platser, allt var så öde och tyst nu.
Och nu ska dom flytta så nu kommer jag inte kunna uppleva det igen.
Alla starka minnen från min barndom kommer att bli blekare och blekare men dom kommer aldrig att försvinna. Jag kommer komma ihåg mitt barndomshem tills dagen jag dör.
Det känns sorgset att lämna det.
Det är som ett avslutat kapitel.
Bra eller dåligt, det vet jag inte...