En grå och trist eftermiddag. Jag kan nästan se osynliga regndroppar falla från himmelen. Just nu känns mitt liv lika grått och trist som vädret. Inte mörkt så att jag är deppig eller något, men jag känner ingen direkt glädje heller. Kanske är det vädret som gör de? Ända sedan det blev kallare ute har ja kännt mig kall inombords. Länktar efter värmen, liksom letar efter den. Men den verkar inte finnas någonstans. Det känns som om luften står stilla på något sätt, allt är så öde. Jag vill inte flytta härifrån, det känns så hemma här, det ända stället jag kan känna mig trygg i liksom. Men ändå så vill ja åka långt, långt bort. Jag hoppas och ber att jag får ihop tillräckligt med pengar efter sommaren så jag kan sticka till england. Kanske är det just det jag behöver, komma hemifrån en liten stund bara. Det här är nog första gången i mitt liv som jag inte har haft någon riktig bästis (Om man räknar bort min älskade syster som alltid finns där för mej) Jag saknar det faktist. Någon som man alltid kunde berätta allt för, nu är jag nog min egen bästa vän. Får berätta allt för mig själv (hur de nu går till) Det är därför jag har så himmla mycket tankar som flyger runt i huvudet. Ganska jobbigt ibland. Men jag skulle inte vilja leva utan dom. Alla mina vänner säger hela tiden "jag finns här för dej" men när det väl gäller så finns dom inte där.